Mina tankar om förlossningen

Nu närmar sig dagen då pyret ska komma till världen och tankarna på förlossningen blir allt fler ju närmre 24 maj vi kommer. Jag har hela tiden längtat efter förlossningen och sett fram emot att få uppleva den men nu det senaste har den längtan även blandats med lite oro.
Jag ser fortfarande fram emot det men med lite skräckblandad förtjusning. Jag ska få uppleva en smärta jag inte kan föreställa mig och jag ska få uppleva det största man kan vara med om, se sitt barn för första gången. Men jag är orolig att jag inte ska kunna hantera smärtan.
 
Jag ska försöka gå in med en positiv inställning. Kvinnor är gjorda för att föda barn och så även jag. Jag ska göra mitt bästa för att möta smärtan utan att få panik och bli rädd. Jag vet att en förlossning inte pågår för all framtid och det ska jag ha med mig i huvudet när det gör som ondast och jag inte vill vara med längre.
 
Jag vet att man inte kan säga innan att man inte ska ta epidrual utan man ska vara öppen för allt men jag har en stark önskan om att slippa den. Jag är rädd för att må dåligt utav den och därför vill jag inte ha den. Jag kommer säkert ändra mig när jag väl är där och jag tror att smärtan inte går att hantera men så är mina tankar just nu.
 
Jag älskar att lyssna på när andra berättar om sina förlossningar, så länge den som berättar inte antar att det ser likadant ut för alla. Alla ser tillbaka på sina förlossningar olika och alla har olika upplevelser av smärtan, bedövning osv.
En av de finaste upplevelserna jag fått berättat för mig är från min mamma.
När hon precis fått min storasyster, efter en jobbig förlossning där det krävdes sugklocka så vände hon sig till min pappa och sa "Det här gör jag om!"
 
Tänk om man kan få den känslan. Nu när jag sitter och skriver detta så kommer den där längtan fram igen. Längtan efter att få uppleva stunden då pyret ska komma till världen!!!
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Nicole

Har samma känslor som dig. Velande fram och tillbaka mellan längtan och nervositet...! Men det är väl en del av hela processen antar jag?
Känner även som du med epiduralen... Jag vill verkligen inte ta den heller men man vet ju inte alls vad som ligger framför oss. Så man får väl försöka vara öppen och bara hoppas att man får en frisk bebis, som ju i slutändan är det absolut viktigaste! Jag försöker påminna mig om det. :) Och att våra män är bra peppare därinne ;)

Svar: Ja jag känner att så länge vår bebis lever så får förlossningen bli som den blir sen. Men man har ju ändå en önskan och tankar kring den :).
Jennie

skriven
#2: SW

Innan min första förlossning ville jag inte läsa eller höra om andras förlossningar, utan ta det som det kommer. Förlossningen var snabb och bra, hade en väldigt bra barnmorska! Epidural blev taget, barnmorskan såg på mig och sa att det nog är dags nu för det. Och det var så skönt! 1,5 senare avtog den just innan krystningsskedet och då gick det inte att lägga mer. Men det gick det också :) trots att jag låg och sa under det skedet att nu klarar jag inte av det här ;) men ut kom han ju :) peppande barnmorskor och man gör sitt! Konstigt nog är det sämsta minnet av förlossningen då jag blev sydd, trots bedövning kändes det obehagligt... Nu hoppas jag att kommande förlossning ska bli lika bra, men man vet ju aldrig så tänker inte ta ut något i förskott.

Svar: Nej men precis man vet ju aldrig hur det blir så man kan egentligen inte förbereda sig utan mest ladda mentalt :)! Vad skönt att du har positiva minnen av din första förlossning, det måste ju underlätta nu i väntan på den andre. Blir spännande att se sen hur det gick för alla.
Jennie

skriven
#3: Sara

Precis så sa jag efter förlossningen också. Barnmorskan frågade "blir det fler barn?" Jag bara: "jajemän 2 till ska vi ha" haha det var en riktig positic upplevelse för oss båda och jag litade helt på den kunniga personalen och var lugn och gjorde bara precis som dom sa. Du ska se det kommer gå kanoners! :) snart är ert lilla mirakel här! :)

Svar: Ja det är just lugnet jag hoppas kunna behålla :). Det är det jag är rädd för att tappa och få panik för då tänker man inte klart. Ja snart är vårt mirakel här hos oss :)!
Jennie

skriven
#4: ellinor

Jag förstår sig precis, känner samma sak. Jag har inte kunnat skriva ett förlossningsbrev dock, för jag har faktiskt ingen aning om hur jag vill ha min förlossning. Jag vill låta värkarna komma och känna efter först. Det jag är rädd för är egentligen inte värkarna utan med utdrivningen, jag är rädd för att få panik och att kroppen kommer låta bli att krysta pga smärtan. Hjärnan kommer ju skrika nej av smärtan men kroppen kommer vilja ha ut barnet (som bm sa till mig). Och hur får man ihop den kombon?.. så jagär galet orolig över densmärtan. Men vi kommer fixa det! :)

Svar: Klart vi kommer fixa det. Tydligen vill man krysta när man väl kommer dit, någon typ av reflex så tror inte din hjärna kommer stå igen för din kropp :)! Det är ju bra att du ska ha innan mig så får du berätta :)!
Jennie

skriven
#5: LindaViola - mamma till två!

Jag ville inte heller ha ryggbedövningen från början för att jag är nålrädd. Men sen på förlossningen så fick jag panik av lustgasen då jag sa att jag vill nog ha den ändå. Jag hade nog klarat mig utan den men satan vad skön den var, ALL smärta försvann verkligen för mig. Det var underbart. Dock fick jag den när jag redan var öppen 10 cm (så ja, lite onödigt kanske) så jag kände inte krystvärkarna och gick miste om den där urkraften som sägs komma under krystvärkarna. Nåväl, jag är nöjd med förlossningen och skulle lätt göra om den igen! Du kommer fixa det fint, oavsett hur den ser ut, om den tar 3h eller om den tar 33h så kommer det vara värt varenda sekund!

Svar: Det är faktiskt inte min nålskräck som gör att jag inte vill ha den utan det att jag tidigare mått väldigt dåligt av preparat som bildat morfin :(, är så rädd för att bli ut och kräkas pga annat än smärtan. Dessutom så sa min syster som fick epidrual vid första förlossningen att hon aldrig skulle göra om det för hon kände heller inga krystvärkar och fick därför en kämpig förlossning. Men alla är ju som sagt olika och jag tänker vara öppen för det :).
Jennie

skriven

Kommentera inlägget här :